Detta är en återkommande kommentar som ofta förekommer i denna familj,

och ”du” i detta fall är naturligtvis jag själv.

Nu är det så här att på vår terrass har vi två korgstolar med tillhörande dynor.

Dessa dynor vinterförvaras alltid tillsammans med de stora dynorna på en hylla

i förrådet i trapphuset. De är en brun sittdyna med tillhörande vit och brunrandig

kudde till varje stol, relativt skrymmande så man borde ju se dem.

För någon vecka sedan var det dags att plocka fram alla dynor, men vad finner jag,

jo bara de stora dynorna. Frågade Hustrun vart de kunde tagit vägen men hon såg ut

som en fågelholk i nian och sa att de ligger väl där de brukar.

Nej det gör de inte, svarade jag bestämt du måste ha lagt undan dem någon annan stans.

Nu har jag letat igenom förrådet inne, klädkammaren, förrådet på terrassen samt

förrådet i trapphuset som har gåtts igenom minutiöst flera gånger utan att finna dem.

Tanken har flera gånger slagit mej att det är någon mindre nogräknad person som under

dygnets mörka timmar klättrat upp på terrassen och snott våra dynor.

I går var det dags igen för att leta. Vi går igenom förrådet i trapphuset igen sa Hustrun.

Ja ja tänkte jag, du kan ju leta där om du tror att vi ska hitta dem.

Vi gick ut och det första jag gjorde var att visa Hustrun vart jag brukar lägga dem.

Här sa jag, här ligger det bara något gammalt vitt täcke i en liten påse.

Neeej säger Hustrun eftertänksamt, de är ju dynerna, jag tvättade ju överdragen i höstas.

Detta kändes ju muntert jag har ju lyft på denna jädrans påse minst hundra gånger under

mitt letande hur skulle jag veta att hon tvättat överdragen. Har ju letat efter något brunt

och skrymmande hela tiden.

Ja ja då återstod bara ett nytt letande, efter överdragen. Vi hittade en väl hopknuten påse

jag kikade in i den men såg bara något grönt. Förkunnade detta för Hustrun och lag tillbaka påsen.

Hustrun tar påsen och utropar ”där är de” det gröna är ju filten som jag tvättade samtidigt.

Jag säger bara ”suck”. Jag kan ju inte leta alls.

Ha de, vi hörs.

Efter en natts vila kändes det något bättre i mina ben och när man kommit igång

framåt dagen kunde man kasta både rullator och käpp och så här två dagar efter i

skrivandes stund bär benen rätt bra tycker jag.

Löjtnants hjärta.

Äppelblom.

 Rhododendron.

Hustrun däremot lag in högsta växeln redan på söndagsmorgonen och trimmade hela gräsmattan,

därefter gick hon lös på kommandobryggan spolade av den och oljade in.

Hon var även uppe i ”Annexet” och plockade i ordning alla tvättade sängkläder och

sedan släpade hon ris när jag kvistade av en gammal torr ek. 

Och på kvällen klagade människan över att hon kände sej helt ledbruten. Är det inte märkligt.

Själv var jag ut för att prova på fiskelyckan en stund på eftermiddagen, och kan man tänka

sej det blir stekt strömmingsflundra med potatismos till middag i morgon.

När vi kom hem möttes hustrun av en jättefin blombukett som stod på bordet.

Det var ju Mors dag och det var våra döttrar som varit hem och överraskat sin lila mamma.

Ha de, vi hörs.

Solen sänker sej och det är lördagskväll i lägret, man är trött och känner sej sliten,

men det betyder inte att vi har jobbat hårt, man kan ju faktiskt bli trött ändå.

Klockan stod på väckning redan 07,30. Vi åt frukost packade vår ränsel och styrde kosan

till närmste tätort nämligen Grisslehamn. Hade bestämt träff vid gamla brandstationen,

eller den nuvarande ”dykarstugan” med makarna Lundqvist.

Vi åkte gemensamt upp till G:a Grisslehamn för att vandra en bit av den nordligaste delen av
”Roslagsleden en sträcka på två mil. Det var en vandring över stock och sten, vägar, skog och

klippor. Vi såg många små ”smultronställen” på vägen och efter fem och en halv timma
nådde vi ”Engströms ateljé” i Grisslehamn. 

Sjöbodarna vid G:a Grisslehamn.

Mälbyhamn.

En fika intogs vid "Edebyhamn".

En lättare lunch vid "Skottviken".

En liten bastu med solpanel på taket.

Fjällboholmar.

"Tullviken".

En bäck med "Laxtrappor".

Kaffepaus vid Kvarnsand.

Målet "Hengströms atelje'.

Engströms museet.

Tackar Eva och Fredrik så hjärtligt för sällskapet på denna vandring. Kan nog tänka oss en ny promenad

någon gång när Hustruns blåsor på fötterna har läkt och undertecknad kan ta sej över köksgolvet

något så när upprätt.

Ha de, vi hörs.

I förra väckan när vi var på landet skulle Maria till vår lägenhet för att hämta en pryl.

När hon skulle låsa upp dörren gick det inte att vrida om nyckeln så hon ringde till

oss och frågade om vi bytt lås.

När inte så var fallet fick hon åka och låna sina systrars nycklar och det visade sej

att hon kom in med en av dem.

I söndags när vi kom hem klagade Hustrun på att hennes nyckel kärvade och 

på lunchen dagen efter blev det min tur att lirka med nyckeln.

När jag kom hem efter jobbet skruvade jag bort cylindern och smöride upp densamme

men problemet kvarstod.

Ringde först till HSB och där skulle man välja mellan fyra olika knapp alternativ så det

skulle gå fortare att komma fram. Men för h-vete, om människan kunde hålla käften

och koppla mej med än gång skulle det ju gå mycket fortare.

Ringde sedan till en låsfirma för att få cylindern omlagd, och vad händer, jo samma

jädrans knappande och inte nog med det, en stråkorkester började gnida på sina felor

så man nästan satt och somnade vid luren.

När man äntligen kom fram var man så sömndrucken att man nästan hade glömt

bort sitt ärende. Blev i alla fall kopplad till butiken där det naturligtvis tutade upptagen

och efter en stund slamrade det till i luren och blev tyst.

Jaha då var det bara att ringa upp igen och ånyo gå igenom samma procedur. 

När man äntligen kom fram till växeln sa killen att de hade mycket att göra, han tog

mitt nummer och skulle be dem ringa upp samma dag eller dagen efter.

Tror ni dom ringde? Icke.

På tisdagen var jag till en annan Låssmed han fixade en ny cylinder på en halvtimma.

Det gick snabbt och det blev dyrt, men nu kan vi i alla fall låsa dörren ordentligt.

Ha de vi hörs.

För några år sedan fick vi fyra begagnade trädgårdsstolar av min svåger,

tillika Hustruns broder. De har stått hos äldsta dotter ett tag och förra året forslades de ut till landet.

Noga som jag är surrade jag fast dem ordentligt på släpet. (en gammal yrkesskada).

När vi kom fram och jag skulle tömma släpet upptäckte jag att det fattades en stol.

Hur kunde detta hända.

Nästa gång när vi åkte ut till landet upptäcker jag något grönt  vid sidan av vägen,

och när vi åkte hem kollade jag noga. Jodå där låg stolen med  knäckt rygg.

I år har vi upptäckt att någon ställt den på en busshållplats i närheten,

ryggstödet och armstöden är borta men det har blivit en bekväm och fin pall till

väntande buss resenärer. Tänk så det kan bli.

Ha de, vi hörs.

Lördag soligt med en lite kylig vind från sydost men ändå skönt.

Noel tjatade hela helgen om att få bada trotts upprepade förklaringar om att det var

bara 11 grader i vattnet. På Lördagen fick han i alla fall hoppa i och det första han

sa när han kom upp var ”helvete vad kallt det var”. Men ingen hade ju sagt att han

var tvungen att doppa huvudet, och även Juni var ner och doppade benen.

Hustrun pratade om att avbryta sin ojämna kamp om maskrosutrotning i år,

men hon pratar ju så mycket, inte kunde hon låta bli det.

Ytterligare en låda med nysatta potatis.

Vår gästtoa vid brygghuset börjar ta form nu återstår bara rördragning och montering av ejektortank.

En välbehövlig vila i eftermiddagssolen.

Vi tog även en promenad och kunde konstatera att ön står nästan i full blom.

Såg till och med alla blommor som Evert sjunger om i sin visa, nästan.

Gullviva Mandelblom Kattfot och Blå Viol.

Den första båten är klar för sjösättning och naturligtvis blev det en liten

roddtur med Noel och Juni.

Ha de, vi hörs.

Det har jobbats febrilt denna vecka. I måndags förmiddag åkte jag ut med släpet

lastat med tryckat virke och dräneringsrör. När jag kom ut var ”Vattenfall” på plats.

De skulle börja med att fälla träd på vår tomt. En inte alltför ovan snubbe skulle fälla

en björk och en gran. För att inte skada ett brunnslock skulle han lägga björken först

och stammen skulle han ha kvar på stubben, sedan skulle han lägga granen över björken

som skulle ta emot smällen så locket skulle klara se.

Han siktade noga för att få björken där han ville, och ta mej tusan den föll precis rätt

och stammen stannade kvar på stubben. Tur eller skicklighet, ja det kan man ju fundera över.

Granen hamnade också där den skulle och locket klarade sej. Det var nog fasen skicklighet.

Själv fick jag till uppgift att ta hand om björken,

jag kvistade och kapade upp den i lagom stora bitar.

På Tisdag kväll anlände lilla Hustrun till Lägret. Onsdagen innebar eldning, jag sågade ner

en stor hasselbuske som Hustrun matade in i elden. På kvällen blev det ett skönt bastubad.

Torsdagen putsade Hustrun fönster på ”Brygghuset”, jag målade på blivande ”avträdet”

det såddes och sattes potatis. På eftermiddagen anlände Maria med familj och så blev

det gemensam middag på kvällen. Dagen avslutades tragiskt. Sverige utslaget.

Fredag. Hustrun har länge tjatat om att vi måste göra ett bättre avslut på eländet muren.

Själv har jag kommenterat det hela med att vi gör det sen.

Idag kom ”sen”. Maria och Eddie, Hustrun och jag hjälptes åt att färdigställa eländet.

Det har gjutits och sågats till tryckat och resultatet blev nog rätt bra.

Sedan har det städats i ”Annexet”, skittunnan har tömts och fönster putsats.

Det var rätt skönt att sätta sej på kommandobryggans ”bakficka” och smutta på ett glas rose´.

Det var även rast i bregottfabriken.

Vi har ju en ekorre som har skaffat sej en vindsvåning på brygghuset.

I morse när vi åt frukost tittade jag ut och får då se ”Korren” skutta omkring på gräsmattan

med två jättegulliga ungar. De var så små så när de satt i gräset såg man bara

ryggen på dem. Sedan tog hon en unge i munnen, hoppade upp på väggen och

upp i vindsvåningen, för att sedan hämta den andra.

Vi har även små barfotavänner på tomten.

Ha de, vi hörs.

Det är sammanfattningen av denna helg. I fredags när vi åkte ut till landet hamnade

vi i världens oväder, man kände hur vinden tog tag i bilen och man kunde tro att någon

öste vatten med hinkar över vindrutan. Sikten blev stundom obefintlig så farten

blev ju där efter.

Kvällen ägnades åt hockey VM. När vi satt i soffan skrek Hustrun plötsligt till,

hoppade upp och sprang till lilla köksfönstret. Hon hade sett en rävsvans genom

trappfönstret sa hon, och kan man tänka sej även jag såg svansen försvinna bakom en buske

när jag kastat mej fram till fönstret. Och utan att vara alltför begåvad vill jag nog påstå

att det måste ha varit en räv i andra änden på svansen, men jag såg den aldrig.

Lördag förmiddag bestod av moln och ett fint regn. Hustrun förberedde kvällens middag

medan jag väntade på bättre väder. Regnet upphörde så småningom och vid fyra tiden

kom solen tillsammans med kvällens gäster, Herr och Fru Lundqvist.

Hustrun serverade en mycket god middag och på kvällskvisten blev det ett skönt bastubad.

Söndagen ägnades åt trädgårdsarbete och snickeri. Gästtoan vid brygghuset väntar nu på

att få färg på väggarna, och Hustrun är mer eller mindre ledbruten efter allt trimmande.

I dag åker jag tillbaka till paradiset och fortsätter mitt snickrande.

Ha de, vi hörs.