Nu är sportlovet över och vi har haft förmånen att ha två av våra döttrar med

familj på besök i några dagar. Vädret har varit på topp, solsken varje dag med

vårkänsla i luften. Vi har tagit flera promenader på isiga stigar och vägar men

gud ske pris har det inte blivit några vurpor.

 Ännu har vi inte sett några vårblommor i guds natur, men det är ju inte så länge sedan det var full vinter här på kobben. Det har faktiskt varit en hel del skottande

och körande med slungan för att kunna ta sej fram på tomten. Vi har ju en liten

Malteser med korta ben som måste ut och göra sina behov och han håller nog

med Bengt Sändh i ”att det är svårt att skita i meterdjup snö”.

Det har även varit ganska högt vatten här vid kusten. Gräsänderna har simmat över vår gräsmatta och man har behövt ha en båt om mat skulle kunna ta sej till bryggan.

Efter något dygn hade vattnet sjunkit och vi kunde börja ösa bastun som hade

ca: en cm vatten på golvet. Ingen fara skedd (tror jag) då den är byggd med vattentåligt material. Det är nu tredje gången i historien som detta har skett.

Så var de det där med rubriken som ni kanske undrar över.

Vår lilla älskling (hundrackaren alltså) har nu i fem söndagar i rad gått på kurs

med sin matte. De har vandrat fram och tillbaka i ett ridhus utanför Norrtälje.

En fruktansvärd kall och kylig inrättning där lille herrn skulle lära sej att komma

när man ropade på honom. Nu kan jag säga till hans försvar att så länge han trampade runt där uppträdde han exemplariskt, när han fick godis efter varje övning.

Men det han lärde sej i ridhuset stannade tydligen i ridhuset, för när han kom hem

mindes han ”nada”. Kan säga att en Guldfisk är rena rama minnesmästaren jämfört

med vår lilla vovve.

Hela kvällen efter kursen gick han omkring och rapade godis.

Ha de, vi hörs.