Nu har det kommit ett antal kraftiga regnskurar i några dagar. Marken är mättad

och det forsar vatten i de gamla spåren efter skogsmaskinerna som härjade här

för något år sedan. Jag har tömt regnmätaren så många gånger att jag glömt hur

mycket det kommit, skulle ju ha antecknat detta men man tror ju att man ska minnas.

Men med tanke på hur det är när man kollar vädret i ”appen” så borde man tagit lärdom av det, för så fort man har slagit igen telefonen och någon frågar hur det såg

ut på väderfronten så är det helt blankt i skallen.

I förra inlägget beklagade jag mej över all Skarv som förpestar omgivningen här på ön.

Man ser dem ute i havet, inne i Singöfjärden och utanför vår brygga när de dyker efter fisk. Vi åkte förbi en kobbe i havet i somras på säkert 500 meters håll och kunde känna doften av de nerskitna klipporna, inte särskilt trevligt.

Nu fick vi se att de hade ockuperat Söderängshällan också, som ligger precis utanför oss. Det var säkert flera hundra Skarvar som satt och trängdes bland stenarna.

Jag tog båten och åkte ut för att skrämma iväg eländet, och rädda blev de.

Men när jag kom iland igen kom de tillbaka till samma plats.

Dessa fåglar är ju väldigt fega av sej. När det kommer Havsörnar och cirklar

över deras holme där de har sina ungar, så flyr de vuxna fåglarna och lämnar sina ungar kvar.

Vad göra. Jag införskaffade en drake i form av en örn som Jocke och jag monterade

upp på kobben, och kan man tänka sej, inte en endaste liten skarv har synts till sedan dess, och det var tre veckor sedan. Nu är det väl snart dags att hämta hem

lille ”Örni” så han får vila till nästa säsong ifall de kommer tillbaka.

Kan även meddela att Jocke och jag lag några nät igen när de var ute sist.

Fångsten blev katastrofal med nitton idar som fastnat i näten. Fyra av dem vägde

straxt under tre kg, inte bra. Däremot de nio abborrarna och regnbågen tackar man för.

Den femte september var en strålande dag, vi satt på vår terrass och åt vår lunch

när Malte ställde sej på bakbenen och stirrade in i rabatten bakom oss.

När vi tittade närmare såg vi en stor fet snok som ringlade iväg.

När jag sedan skulle gå in med tallrikarna och kom in i köket vad får jag se.

Jo där nedanför grytskåpet i hörnan ringlar ytterligare en snok.

Fort som fasen ställde jag ifrån mej disken och sprang ner i verkstaden för att hämta en papperssäck och min ormtång, men när jag kom tillbaka var den lille gynnaren

putts väck. Hustrun som kom efter stod och steppade på golvet och erbjöd sej

helt plötsligt att gå ut och leka med Malte på gräsmattan.

Det var bara att demontera sparklådorna nedanför bänkarna och lysa med en ficklampa. Jag drog fram spisen och lyste under kylen men ormen var försvunnen.

Ja ha, det var bara att sätta sej på en stol och vänta, och efter ca: tio min kom den

lille marodören framringlande. Det blev en ordentlig fajt då den ringlade iväg under möblerna, men jag lyckades tack vara min otroliga snabbhet att ta den med tången.

Sedan deporterades den lilla kraken till andra sidan landsvägen i bergtaget där

den förhoppningsvis får leva resten av sina dagar, tror jag.

Dagen efter var det ytterligare en strålande dag. Vi begav oss ut på en fotvandring,

med kaffe och mackor i en ränsel på ryggen. Vi gjorde halt på klipporna efter Blåsargården. Havet låg stilla, solen sken och jag passade på att ta ett dopp i det

klara fina havsvattnet, sköönt.

Nu har vi sysselsatt oss lite med gräsklippning, rödfärgning och trädgårdsarbete.

Hustrun tog just bort den självsådda solrosen med rötter lika stor som blomman.

Om någon vecka blir det höst på allvar, då alla trädgårdsmöbler ska förpassas

in till vinterdvala i vårt förråd.

Ha de, vi hörs.