I dag blir våran ätstörning tonåring. Med andra ord, Alfonz fyller tretton år i dag. Omräknat i hundår blir det väl lite mera skulle jag tro. Men han beter sej som en ouppfostrad tonåring ibland. Han har tillexempel för ovana att vilja sitta på köksbordet när vi äter middag. Han äter hellre glass och pizza än sin egen mat. När vi är ute och promenerar kan han stanna och bara glo på en, precis som om man vore skvatt galen, bara för att man råkar gå åt fel håll. Sent på kvällarna vill han ut fast han egentligen inte behöver, bara för att kolla läget liksom.

Men han blir glad när man kommer hem, fast han skäller på en. Och han är ett stort sällskap, fast han är liten. Så han har många plus också, vår lilla ögonsten.

Ha de, vi hörs.

Här är en bild när han ligger på kommandobryggan och tar igen sej lite.