Nu har jag avverkat de tre sista nattkörningarna till Örebro

och har bara tio dagpass kvar, fem till Södertälje, en till Avesta

och slutligen fyra till Örebro, sedan är det bara att gå in till

chefen och snyta sej i gardinen, skulle faktiskt vara kul att se hans

min om man verkligen gjorde det.

Många arbetskompisar har ställt frågan hur det känns att sluta jobba

och det enda man kan svara är att det känns overkligt.

Man fattar inte att det är slut efter 27 år på att stiga upp kl: 04,25 varje morgon,

slippa köer och trängsel, olyckor, avstängda vägar, snö och halka.

Det enda man kommer att sakna är väl att slänga käft med sina

arbetskamrater när man sitter och tar en fika efter en avslutad arbetsdag,

eller känslan när man en stjärnklar vinterkväll när snön ligger vit och det

är ett fint månsken, man klättrar upp i en varm hytt, boar in sej och sätter

igång en bra ljudbok som man sedan kan lyssna på i nästan sex timmar

medan man kör.

Detta kan man banne mej också kalla för livskvalitet

hur konstigt det än kan låta.

Nu sitter jag här ute på kobben och kurar skymning, vädret är grått men vem

bryr sej när det är grått och mörkt ute. Man tänder lite ljus och myser i sin ensamhet.

Tyvärr kan man ju inte dela den känslan med lilla Hustrun för tillfället,

men på fredag kommer hon ut med buller och bång och då ska här mysas.

Förra söndagen var det kalas för Ville, vi åkte hem tidigt för att inte missa evenemanget.

Alla kusiner var på plats för att gratta.        

Efter kalaset var mormor och tittade på Juni som spelade match.

Själv var jag hemma för att vila lite inför nattens övningar.

Juni var ”målis” dagen till ära, och släppte in en hel del mål.

Fördelen med den tjejen är att hon är en positiv tjej som inte tar en

förlust så hårt.

Ha de, vi hörs.