Nu är det redan fem veckor sedan vi var på ”Mallis” tänk vad tiden går fort.

Något som däremot inte går fort verkar vara postgången från nämnda land.

I dag ringde Malin och talade om att kortet vi skickat hade kommit fram.

Det är alltså det första av tre kort vi skickade till våra barnbarn.

Undrar just när nästa kommer, om de kommer för vid tanken på hur ”effektiva” 

arbetarna var så kanske de ligger kvar på flygplatsen i någon säck som någon

tappat på väg ut till postflyget.

När vi satt och väntade i planet såg vi en bagagelast som var på väg in till hallen.

När de kom till den första kurvan rasade en väska av vagnen. Han som körde ekipaget

reagerade inte och ingen av de andra sju som körde förbi väskan heller. Efter ca: 15 min

stannade en ansvarskännande truckförare gick fram till väskan reste upp den,

läste på lappen och for sedan vidare.

Under den halvtimma vi satt på planet fick väskan alltså stå kvar.

Stackars sate som ägde väskan och som intet ont anande stod vid bandet och väntade.

På Hotellet behövdes tydligen färgen på en vägg bakom en soffa bättras på.

Hade det varit i detta kungarike hade det kommit en kille, dragit fram soffan

och rollat över väggen sedan hade det varit klart. Där satt det två herrar och samspråkade

lite stillsamt med varsin smal pensel i handen och drog ett drag mellan meningarna.

Såg även en sopbil med tre mans besättning, och jag min stackare som alltid får köra ensam.

Skall nog emigrera till detta stillsamma land tror jag.

Ha de, vi hörs.