I går var jag och tittade på hockey i ”Vilundahallen” det var Väsbys A-lag

som hade match. Vårt hockeyspelande barnbarn Noel och en av hans

lagkompisar hade blivit uttagen som ”Match-Knatte” under matchen.

Detta innebar att de fick byta om i samma omklädningsrum som de stora

killarna, fick vara med på isen under uppvärmningen samt precis innan

matchens början lägga var sin straff på målvakterna.

Ett stort och tungt uppdrag tyckte i alla fall Morfar.

Det var tillika en nervös Morfar  som stod beredd med kameran när Noel skulle

slå sin straff mot Väsbys målvakt. I all sin iver zoomade han in alltför

mycket och höll inte på att hitta grabben med objektivet men lite kom i alla fall med.

Och kan man tänka sej grabben gjorde mot all förväntan en strut.

Nu kan man väl till målvaktens försvar framhålla att han inte vände ut och in

på sej själv för att försvara sitt mål. Men vem bryr sej om det nu, Noel gjorde

ett mål och det är de som räknas. Och det var väl inte utan att det kom en tår i

ögonvrån av stolthet när speakern läste upp namnat på vårt barnbarn i högtalaren.

Ha de, vi hörs.