I torsdags eftermiddag när jag kom hem ringde Hustrun och talade om att några

simkort inte hade dykt upp, budet skulle ringa henne vid leverans men ingen hade hört av sej.

Jag ringde då butiken i Uppsala som skickat korten och efter telefonkontakt med budet

meddelade dom att de var lämnade i receptionen men att budet hade skitit i att ringa.

Ja så kan man ju också göra. Korten hade alltså legat på Hustruns jobb sedan elvatiden.

Han som lovat ringa mej på torsdagen hade heller inte hört av sej och jag börjar ana ugglor.

Bättre att förekomma än att förekommas tänkte jag och ringde Telia.

Kom fram efter bara tio minuter och fick tala med en dam som meddelade att det enklaste

och snabbaste sättet var att åka till en Teliabutik. Där var det bara att skriva på ett avtal

hämta telefonerna och sedan var det klart. Precis som ”Fredde” skrev i kommentaren.

Ringde till butiken i Sollentuna och kollade att telefonerna fanns i lager.

Mötte upp Hustrun i Centrumet och gick direkt till butiken.

Det visade sej sedermera att det inte bara var bara.

När expediten skulle hjälpa oss att installera ovannämnda apparater slocknade

plötsligt hennes dator. Men efter en kvart var den igång igen.

Sedan skulle hon hjälpa oss att ändra vår ”pinnkod” något som inte heller

visade sej vara helt enkelt.

Hon provade ett antal gånger, skiftade till de gamla telefonerna men inget fungerade.

Efter en halvtimma kom hon på att simkorten inte fungerade som de skulle.

Var tvungen att plocka fram två nya simkort och programmera in våra nummer

innan det fungerade.

Frågade om det var vanligt med kort som inte fungerade, men hon hade bara varit med

om detta en gång tidigare påstod hon och nu var det alltså två på raken, märkligt.

Men efter två timmar och en god middag medan vi väntade kunde vi återvände hem med

våra nya telefoner. Så enkelt var det alltså.

Ha de, vi hörs.