Ja så var det redan Onsdag vad nu detta kommer att innebära. För Hustrun innebär det i alla fall att
hon åter fått ont i sin tand, den sprack nämligen i går kväll, och jag kan säga att hon inte blev så

fruktansvärt glad för detta. Det haglade svordomar och okvädinsord ur dem vackra lilla munnen.

Ja ni skulle bara ha hört, det var rent rysligt vad det lät. Jag lovade henne att omgående ringa till
min tandläkare i dag och försöka få en tid för ett akut ingripande. Hennes egen ”käftis” har ju

inte behagat ringa tillbaka fast det nästan är fjorton dagar sedan de lovade detta.

Nu får hon i alla fall komma dit i morgon eftermiddag, och det är bara att hoppas på att det går

att göra något bra åt eländet.

Själv lag jag klinkersen klar i går kväll, beskådade det hela och var relativt nöjd med arbetet.

Kastade bruket som var kvar, gjorde rent alla verktyg och intog sedan ryggläge för att vila densamme.
Efter en stund gick jag åter ut i hallen för att titta på golvet, och vad får jag se.

Vid ytterdörrens karm fattades det två små jädrans bitar som jag inte sett.

Snacka om frustrerande, jaha då var det bara att blanda till lite mera bruk, och skita ner verktygen
igen, inte något man såg fram emot precis. Satte mej ner och lät hjärncellerna mala lite, och det 

poppade upp en lösning. De små bitarna sattes fast med en limpistol. Inget bruk inga skitiga
verktyg. Ja så kan det gå när man har huvudet på skaft.

Kan för övrigt tala om att efter min lilla ”fadäs” i måndags morse har mina arbetskamrater vid flera
tillfällen kommit fram, småleende och frågat hur mycket klockan är eller om jag ställt om klockan ännu.

Är inte detta  ”mobbing på jobbet”??

Ha de, vi hörs.