Ja nu har första veckan passerat och vädret kan man inte klaga på.

Vi anlände lägret förra fredagskvällen, blev bjudna på en underbart god smörgåstårta

som två av våra döttrar komponerat ihop, middagen var alltså räddad.

Lördagen innebar en rivstart på sommarens projekt, byta till ett större köksfönster.

Till min hjälp hade jag en av våra duktiga svärsöner Eddie, eller man kan kanske säga att

jag hjälpte honom. Det mättes och sågades, klättrades på stegar och efter fem timmar

så vips satt fönstret på plats.

På söndag eftermiddag fick vi celebert besök, min svåger och tillika Hustruns broder

med gemål kom med lilla segelbåten och ankrade upp på redden.

Med i lasten hade de Maria och Eddie som på förmiddagen tagit färjan till Åland

för att möta upp och få sej en stilla segeltur tillbaka till sitt fosterland.

Nu blev det ju inte en sån stilla segeltur över Ålandshav som de räknat med.

Våra annars så träffsäkra och tillförlitliga meteorologer denna sommar hade förutspått

en vind på 5-6 sekundmeter men verkligheten blev något helt annat.

De hade blåst uppåt 15 sekundmeter större delen av  färden och vår annars så prydliga

dotter och svärson såg mera ut som två vindpinade martallar när de steg iland på vår bryggan.

Måndag och tisdag innebar lite sightseeing med våra gäster med b.l.a besök på

Ångbåtsbryggan för intag av lunch samt en tripp till ”Havsskogen” för att titta på

svärföräldrarnas gamla sommarstuga.

Resten av veckan innebar hårt arbete för Danne och Eddie, det var dags för ny panel på

vårt hus. Det började sågas och spikas igen, fönster byttes ut, Hustrun rödfärgade för

brinnande livet och på lördag eftermiddag var halva långsidan panelad och målad.

På fredagen blev det dock ett litet breake, hela gänget tog en tur till vårt grannland i

öster nämligen Åland. Det blev en mycket behaglig tripp, gassande sol från en klarblå himmel

och knappt en krusning på havet något som Hustrun uppskattade mycket.

Lördag eftermiddag en sorgens dag, alla barnbarn återvänder till stan med sina föräldrar.

Det blir så in i h-vete tyst på denna öde ö att jag genast kan identifierar mej med

Robinson Cruse  och Hustrun är då naturligtvis Fredag.

Samtidigt som det är skönt att få vara själv så saknar man barnbarnens spring, glada skratt

och vilda lekar. Det hör ju liksom sommaren till.

Nu går vi och väntar på Malin och hennes familj

som förhoppningsvis skall dyka upp endera dagen.

Ha de, vi hörs.

 

Eddie

30 juli 2012 09:03

Gjorde du denna uppdatering på plattan?

 

Eva

30 juli 2012 09:12

Samma här, bara ett barn o barnbarn kvar. Det är sååå tyst :( på onsdag åker även de. Hoppas vi kan ses snart. Kram

 

Janne.

30 juli 2012 09:30

Eddie. Svar nix.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det kommit ett antal kraftiga regnskurar i några dagar. Marken är mättad och det forsar vatten i de gamla spåren efter skogsmaskinerna som härjade här för något år sedan. Jag har tömt regnmätaren så många gånger att jag glömt hur mycket ...

Idag vräker regnet ner utanför vårt fönster. Det är den sista dagen på årets sista sommarmånad, och hösten verkar redan ha gjort sitt intåg. Visserligen behöver vi regn, men man tänker ju som vanligt. Varför ska regnet komma just idag, kan det inte r...

I slutet på Mars hade all snö försvunnit, det började torka upp i skog och mark, solen värmde mot husväggar, blåsippor och tussilago stack upp lite här och var på tomten. Veden som vi fått hämta på min kusins mark var kapad och klyven samt förp...

Nu är sportlovet över och vi har haft förmånen att ha två av våra döttrar med familj på besök i några dagar. Vädret har varit på topp, solsken varje dag med vårkänsla i luften. Vi har tagit flera promenader på isiga stigar och vägar men gud ske...

I måndags inföll ju denna dag och förr i världen när vi alla bodde i Väsby brukade jag leverera en bukett tulpaner till våra älskade döttrar. Men sedan några år tillbaka är vi ju nu utspridda lite här och var så Hustrun tyckte att jag kunde ju ge d...