Ja nu har första veckan passerat och vädret kan man inte klaga på.

Vi anlände lägret förra fredagskvällen, blev bjudna på en underbart god smörgåstårta

som två av våra döttrar komponerat ihop, middagen var alltså räddad.

Lördagen innebar en rivstart på sommarens projekt, byta till ett större köksfönster.

Till min hjälp hade jag en av våra duktiga svärsöner Eddie, eller man kan kanske säga att

jag hjälpte honom. Det mättes och sågades, klättrades på stegar och efter fem timmar

så vips satt fönstret på plats.

På söndag eftermiddag fick vi celebert besök, min svåger och tillika Hustruns broder

med gemål kom med lilla segelbåten och ankrade upp på redden.

Med i lasten hade de Maria och Eddie som på förmiddagen tagit färjan till Åland

för att möta upp och få sej en stilla segeltur tillbaka till sitt fosterland.

Nu blev det ju inte en sån stilla segeltur över Ålandshav som de räknat med.

Våra annars så träffsäkra och tillförlitliga meteorologer denna sommar hade förutspått

en vind på 5-6 sekundmeter men verkligheten blev något helt annat.

De hade blåst uppåt 15 sekundmeter större delen av  färden och vår annars så prydliga

dotter och svärson såg mera ut som två vindpinade martallar när de steg iland på vår bryggan.

Måndag och tisdag innebar lite sightseeing med våra gäster med b.l.a besök på

Ångbåtsbryggan för intag av lunch samt en tripp till ”Havsskogen” för att titta på

svärföräldrarnas gamla sommarstuga.

Resten av veckan innebar hårt arbete för Danne och Eddie, det var dags för ny panel på

vårt hus. Det började sågas och spikas igen, fönster byttes ut, Hustrun rödfärgade för

brinnande livet och på lördag eftermiddag var halva långsidan panelad och målad.

På fredagen blev det dock ett litet breake, hela gänget tog en tur till vårt grannland i

öster nämligen Åland. Det blev en mycket behaglig tripp, gassande sol från en klarblå himmel

och knappt en krusning på havet något som Hustrun uppskattade mycket.

Lördag eftermiddag en sorgens dag, alla barnbarn återvänder till stan med sina föräldrar.

Det blir så in i h-vete tyst på denna öde ö att jag genast kan identifierar mej med

Robinson Cruse  och Hustrun är då naturligtvis Fredag.

Samtidigt som det är skönt att få vara själv så saknar man barnbarnens spring, glada skratt

och vilda lekar. Det hör ju liksom sommaren till.

Nu går vi och väntar på Malin och hennes familj

som förhoppningsvis skall dyka upp endera dagen.

Ha de, vi hörs.