I lördags var det dags för årets sista födelsedagskalas i familjen.

Det var ”lille Ville ” som firade sina 4 år. Det blev som vanligt en massa paket

och naturligtvis den obligatoriska tårtan.

Nu är det bara att ligga lågt i drygt en månad sedan brakar det lös ordentligt med

födelsedagar slag i slag.

Ha de.

Ja nu har vår årliga sammankomst passerat, då vi träffar våra gamla grannar.

Den gick av stapeln i lördags kväll, och vår annars så tysta och lugna lägenhet omvandlades

ånyo till ett gigantiskt ljudinferno. Detta händer bara en gång vart femte år så våra nuvarande
grannar kan gått stå ut med lite högre ljudnivå ibland.

Till historien hör att vi bodde på samma gata för närmare fyrtio år sedan, i början av sjuttiotalet

alltså. På åttiotalet började alla flytta till egna hus däribland vi. Det blev ett litet uppehåll i
träffandet men i början av nittiotalet kom någon på idéen att vi borde träffas och snacka lite skit

igen och på den vägen är det. Jag har hört att många tycker att detta är unikt med dessa
sammankomster, och vi är kanske unika, för ingen av oss har ju blivit äldre,

i alla fall låter det inte så när vi träffas.

Det blev som vanligt en trevlig tillställning med mycket snack och skratt.

Gästerna kom vid 18-tiden och de sista gästerna lämnade oss omkring 02.

En liten sittning på 8 timmar alltså helt i sin ordning. Kan betyda att vi trivs med varandra,

i alla fall en kväll per år.

Jag kommer ihåg när vi bodde i huset och vår mellandotter satt på sitt rum under kvällen.

På morgonen när vi åt frukost undrade hon hur fasen man kan sitta och skratta i fem timmar i sträck.

Inga problem tycker jag, bjud hem ett gäng tokiga människor så får ni se.

Är ju bara tvungen att visa en bild på Hustruns förrätt

en mycket välsmakande skapelse.

Ha de, vi hörs.

I söndags innan vi åkte från landet tyckte Hustrun att vi skulle sänka temperaturen på elementet

på toan. Det är ju onödigt att det står på 20 grader när vi inte är här, sa hon.

Det kan jag fixa, svarade jag. Gick in och satte mej på toalocket tog på mej brillorna för det var

lite skumt där i hörnet. Började trycka på knapparna men det ville sej inte.

Hade ju fixat detta förut och försökte komma på hur man gjorde. Jo då, det var allt rätt tyckte jag.

Efter en stund blev jag lite irriterad för plötsligt stod det inställt på 22 grader, vet i fasen hur det hade gått till.

Tänkte att i värsta fall får man väl ta loss eländet och åka till Jula och höra vad det är för skit
de lurar på sina kunder, bör ju fungera några år i alla fall.

Ropade på Hustrun att komma med bruksanvisningen, en liten lapp stor som en gammaldags DN med mycket
bilder, och text på säkert tio olika språk dock inget som undertecknad behärskar.

Satt och försökta titta på bilderna, jo då det var rätt tryckningar jag hade gjort.

Plötsligt tog mitt tålamod slut och jag ropade på Hustrun att hon skulle få ta över, det var ju
faktiskt hon som ville ha svalare där inne.

Vi bytte plats och när jag satt mej i soffan i rummet säger Hustrun, så där ja nu är det fixat.

Men vad fasen, säger jag hur gjorde du?

Jag vek upp den lilla genomskinliga plastluckan så man kom åt knapparna sa hon.

SUCK.  Å vem fasen har inte luckor.

Ha de.

                       GRATTIS VILLE

                       PÅ 4-ÅRSDAGEN

Önskar Morfar och Mormor.

Ja så kan man beskriva denna helg, men ett perfekt väder för att tvätta och täcka båten.

Förstår inte att det är så mycket skit i luften som faller ner, rufftaket var totalt gråsvart.

Hustrun fördrev tiden med att krattade löv på framsidan igen, ett ganska otacksamt och

jobbigt göromål när det hela tiden ramlar ner mer.

På eftermiddagen blev det i alla fall lite ljus i tillvaron, då kom herrskapet Lundqvist på visit.

Vi tog en promenad på ön, vi kom överens om  att inte plocka svamp utan bara vandra lite.

Och hur tror ni det blev. Det första vi gjorde var att springa på några stora exemplar av

trattisar, och sedan var det i full gång. Vi gick där med böjda ryggar och plockade, för så fina
svampar kunde man ju inte låta stå kvar i skogen och ruttna. Vi fick lägga dem i Hustrun kapuschong

och Freddes luvan, för man behöver ju ingen korg med sej när man bara ska promenera, eller hur.

När vi kom tillbaka snickrades det ihop en tre rätters middag och efter denna kulinariska 

läckerhet anordnades ett skönt bastubad, med några dopp i det varma havet.

När gästerna lämnat oss på Söndagen återupptogs sysslorna. Vv - beredaren i brygghuset tömdes

på sitt innehåll, uteduschen plockades ner, flaggstången fälldes och sattes i skydd under
takfoten på planket. Hustrun rensade bort luktärtorna och fortsatte kratta löv, städade av inne och

bäddade rent i våra sängar. Tänk vad underbart och fridfullt det är med ett fritidshus.

Detta är några av höstens kvarvarande växter.

Ha de, vi hörs.

Ja så var det redan Onsdag vad nu detta kommer att innebära. För Hustrun innebär det i alla fall att
hon åter fått ont i sin tand, den sprack nämligen i går kväll, och jag kan säga att hon inte blev så

fruktansvärt glad för detta. Det haglade svordomar och okvädinsord ur dem vackra lilla munnen.

Ja ni skulle bara ha hört, det var rent rysligt vad det lät. Jag lovade henne att omgående ringa till
min tandläkare i dag och försöka få en tid för ett akut ingripande. Hennes egen ”käftis” har ju

inte behagat ringa tillbaka fast det nästan är fjorton dagar sedan de lovade detta.

Nu får hon i alla fall komma dit i morgon eftermiddag, och det är bara att hoppas på att det går

att göra något bra åt eländet.

Själv lag jag klinkersen klar i går kväll, beskådade det hela och var relativt nöjd med arbetet.

Kastade bruket som var kvar, gjorde rent alla verktyg och intog sedan ryggläge för att vila densamme.
Efter en stund gick jag åter ut i hallen för att titta på golvet, och vad får jag se.

Vid ytterdörrens karm fattades det två små jädrans bitar som jag inte sett.

Snacka om frustrerande, jaha då var det bara att blanda till lite mera bruk, och skita ner verktygen
igen, inte något man såg fram emot precis. Satte mej ner och lät hjärncellerna mala lite, och det 

poppade upp en lösning. De små bitarna sattes fast med en limpistol. Inget bruk inga skitiga
verktyg. Ja så kan det gå när man har huvudet på skaft.

Kan för övrigt tala om att efter min lilla ”fadäs” i måndags morse har mina arbetskamrater vid flera
tillfällen kommit fram, småleende och frågat hur mycket klockan är eller om jag ställt om klockan ännu.

Är inte detta  ”mobbing på jobbet”??

Ha de, vi hörs.