Allt man behöver är en ostadig stege och en ostadig gubbjävel.

Idag var det dags för att sätta upp spröjs på köksfönstret.

Hustrun har pratat om detta ända sedan i somras men först måste ju

de små pinnarna målas. Detta gjorde hon klart för några veckor sedan

så nu tyckte jag det var lämpligt att påbörja detta projekt.

Började redan i går att förbereda mej på hur jag skulle gå till väga.

Stegen var lite för lång så jag fick luta den mot fönsterblecket och sedan

palla under ena benet med två brädlappar.

Allt gick som smort ända tills jag skulle klämma dit det sista spröjset,

den var för tajt så jag bestämde mej för att skrapa bort lite färg i änden.

När jag skulle klättra ner hasade stegen till på fönsterblecket,

jag körde högra dojan mellan pinnarna och gjorde en snygg baklänges

saltomortal genom luften och hamnade på något vis halvvägs under stegen.

Man har ju hört att man blir trögtänkt med åren, men jag kan säga att det

var en hel del som virvlade genom ”pallet” på vägen ner.

Hade förresten redan igår känningar om vad som skulle hända,

men detta slutade klart bättre än gårdagens skräckscenario.

Visserligen uppstod blodvite och ett ömmande knä men detta får man väl

stå ut med. Resultater gott, alltig gott.

Förövrigt har sommarsvålarna krängts på och ejektortanken kommit på

plats vid brygghuset så toan är användbar till påsk.

Ha de, vi hörs.