I går fick jag höra av grannarna att Abborren kommit in, de hade lagt ut

nät och fått flera stycken. Av detta snack blev även jag taggad och plockade

fram två sprillans nya nät som jag köpte i våras, kastade i dem i båten kånkade fram

lilla ”El snurran” och begav mej ut för att prova fiskelyckan.

I morse var spänningen stor då jag begav mej ut för att vittja.

Det första nätet innehöll två präktiga ”Borrar” men när jag kom till det andra nätet

satt det fast i botten. Jag slet och drog kände hur det knakade i det nya nätet och

plötsligt gick öglan som förband de båda näten av och nätet sjönk till botten med

fisk och allt.

Jag såg nog lite snopen ut där jag stod i båten och inte hann med att göra något.

Men nöden är ju uppfinnarens moder så jag pejlade in min position och kunde konstatera

att jag befann mej ca: 25 m utanför bryggan och begav mej sedan hem för att hämta en liten dragg.

Efter några vändor hade jag fått fatt i nätet och kunde bärga in det i båten och detta nät

innehöll en ännu större Abborre, fyra strömmingar som kunde rädda sej själva tillbaka i

plurret samt en liten Abborre som jag omedelbart släppte tillbaka. Dessutom var där en

korkad ”Braxenpanka” som simmade tillbaka in i nätet när jag tagit loss den.

Vid hemkomsten var det slipning av väggar med efterföljande spackling som gällde innan

näten skulle iordningställas till kommande fiskafänge. Det visade sej dock att det ena nätet

var helt söndertrasat i ena änden så jag fick kapa bort det trasiga plocka fram garn och bindnålar

samt även plocka fram mina kunskaper i att laga nät och kan man tänka sej att detta fanns kvar

trotts att det måste ha varit omkring femtio år sedan jag utövade denna konst senast.

På eftermiddagen har jag ribbat gavelspetsen på förrådet samt vattnat alla rabatter, krukor

och lådor där Hustrun har sina odlingar. Snart blir det en omgång slipning och spackling

till innan man kan duscha och ta kväller.

Det är slitit att vara ”Pansio”.

Ha de, vi hörs.