Som ni kanske har läst håller jag på med ett litet projekt i lägret.

Jag har möblerat om kan man säga. Hörnsoffan är delad och står på högkant i köket bland annat.

På denna soffa hade jag lagt upp två brädor som låg i vägen på golvet. Jag stötte till dem gång på
gång med skallen och tänkte varje gång att jag måste flytta dem, men det blev liksom aldrig av.

När jag efter en stund skulle såga av en bräda vänder jag mej hastigt om och får in en klockren
skallning på de båda brädändorna som låg på soffan. Det gjorde ont, fruktansvärt ont,

nästan så jag gick ned för räkning. Svor faktiskt så högt att talgoxarna utanför vid fågelbordet

fick rysningar.

Det var bara att rusa in på toan för att hejda blodflödet och kyla ner den uppkomna skadan,

på med ett plåster som jag hittade i badrumsskåpet och kasta ut de förbannade brädorna.

Resten av dagen dängde jag istället skallen i kökslampan, och kan ni tänka er,

det kändes nästan ljuvligt för den gungade i alla fall undan.

När jag kom hem till Hustrun hade jag alltså ett plåster i pannan. Ett blått med fiskar på,

och när jag stod framför spegeln på kvällen och skulle ta bort det slog det mej plötsligt.

Om nu plåstret varit svart hade jag nog varit en kopia av Carl von Döbeln.

Ha de.