Herre Gud vad tiden går fort.

Livet är som en toalettrulle.

Det går sakta i början och på slutet går det fort.

Ingen vet hur många varv som är kvar.

Och inte går den att rulla tillbaka.

Det är livets bistra sanning.

Men i kväll blir det liv i luckan, då kommer Ella och Ville hit för att kampera hos

Mormor och Morfar ett tag. Eventuellt kanske jag är hemma i morgon för Hustrun har målat upp ett ”skräckscenario” om sjukdom och elände och sa med allvarlig stämma, att då ville hon absolut inte vara ensam med dem. Själv tror jag att det kommer att gå galant, våra små rara barnbarn blir väl aldrig sjuka.

Ha de, vi hörs.