Ja då var det äntligen dags för vår spökvandring i gamla stan. Det var meningen att den skulle gå av stapeln redan i November, men av olika anledningar blev den inte av förrän i måndagskväll. Våra kompisar Eva och Fredrik gjorde oss sällskap som moraliskt stöd inför den hemska kvällen.

Solnedgång bakom snöhögen, och Västerbron.

Vi började kvällen på en restaurang vid Järntorget. Fick ett bord för fyra med utsikt både mot Västerlånggatan och Järntorget. Första parkett, visade det sej senare. Beställde en tre rätters ”Alla hjärtans meny”. Allt var mycket gott, mört och fint Renkött, förutom ”Seldonet” på den stackars kraken som förmodligen råkat slinka med.

Hustrun                          Fritzi                             Eva
                  

Sedan blev det uppträdande.

Det var nämligen en hal isfläck mitt på torget som alla passerade över, och ni kan inte ana vad folk har balans när det gäller. Några var helt fantastiska och visade upp övningar ur den högre skolan, medan vissa bara fladdrade runt i 5-6 sek. innan de fått in alla ”tentakler” så de kunde promenera vidare. Men inom loppet av 20 min. var det tre personer som inte klarade balansprovet, och de stöp rätt ordentligt, kan jag säga. När de väl fått hjälp upp, lyckades de faktiskt ta sej vidare för egen maskin. Men jag undrar nu om inte deras ”ädlare delar” påminner mer om akterpartiet på en ”Belgian blue” än på en mänsklig rumpa.

Så var det själva ”Spökvandringen”.

Mycket intressant och rolig, en liten guide som pinnade på som attan med sina korta ben mellan gränderna, och berättade om krig och farsoter som härjat i stan.

Tyvärr var det lite i kallaste laget -10 grader, men som tur var fick vi komma in efter en timma, och värma oss i en trevlig liten lokal,

(en gammal likbod vid ”Tyska Kyrkan”) sedan fortsatte berättandet utomhus igen.

Den lilla guiden med de korta benen. 

Han fullkomligt flöt fram mellan gränderna,

hade jämt göra att hinna med.

En gatlyckta vid Mårten Trotzigs Gränd, som kommer närmare och

närmare grannhuset p.g.a att husen börjar tippa. Bara 57 cm. upptill

på smalaste stället.

Men nu var det ju det där med ”Spökvandring”, det hade varit bättre att kalla den ”Historievandring” för inte fasen såg vi några spöken inte.

Ha de, vi hörs.