Först och främst skall jag gratta min mor som för exakt hundra år sedan föddes till världen

på ett litet fiskarhemman i Hållnäs i norra Uppland.

Hon flyttade med sina föräldrar, lillebror och Farfar till Fogdö när hon var tio år.

De hade stuvat ner allt sitt bohag, inklusive gris, höns och katt i en fiskeskuta som de lånat,

samt i deras egen lilla fiskebåt. Det är förövrigt efter hennes farfar som jag har fått mitt

”vackra förnamn”, om någon skulle undra.

Hon har berättat många historier för mej om hur det var på ön när hon växte upp.

Hennes skolväg var inte något att leka med precis. Hon fick gå några kilometer till den

norra sidan av ön där hennes kompis bodde, sedan fick de ro över sundet till nästa ö där skolan

var belägen. Om det var besvärligt väder brukade någon vuxen följa med och hjälpa dem att ro,

men för det mesta fick de klara sej själva.

En gång när det blåste väldigt mycket kunde ingen vuxen följa med, då sa hennes pappa

” ta med dej den här om det skulle behövas” och så stack han åt henne sin fällkniv.

När de sedan kom ut på öppet vatten där det sjöade och blåste som mest gick ena årtullen av.

Måste kännas lite läskigt för två 11 – 12 åriga tjejer.

På den tiden hade man pinnar som stack upp ur relingen som höll åran på palts, och det var

alltså en sådan pinne som gått av. De fick försöka driva in mot land med hjälp av en åra,

och sedan gå upp i skogen för att tälja till en ny pinne och knacka ner i relingen.

Jag tvivlar på att det idag skulle vara någon förälder som skulle låta sitt barn klara av sådana
strapatser för att komma till skolan.

Hon berättade även om barnkolonierna som de hade på somrarna, om eldsvådor som de försökte

släcka och om folkilskna tjurar som de blev jagade av. Och även när de fiskade ihop till deras

första radio med kristallmottagare. Lite annorlunda mot vad dagens ungdomar lyssnar på.

På äldre dar bakade hon alltid bröd till sina småfåglar och hon gick omkring och pratade

med sina krukväxter som hon hade på fönsterbrädorna.

Nu är det snart 21 år sedan hon gick bort, så nu är det jag och min familj som håller

ställningarna i vårt paradis på ön. Men jag tror att hon fortfarande går omkring och pratar,

fast med hustruns blommor.

Ha de, vi hörs.

I morgon blir det bilder från vårt kök.