GRATTIS
           

                            JUNI

                    PÅ 5-ÅRSDAGEN.

I fredags när vi åkte ut hade vi kärran lastad med gips, spis och diskmaskin.

Resan gick bra, men det höll på att sluta med förskräckelse.

Jag hade parkerat utanför grinden, det var värre än glashalt på marken. Hustrun försökte

hasa sej in med lite packning, själv skulle jag lossa släpet.

När Hustrun kom tillbaka för att hämta en laddning till började hon att skrika. Bilen och släpet

hade kommit på glid och nu såg jag Hustrun klamra sej fast vid bilen för att stoppa den.

Själv högg jag tag i släpet och med gemensamma krafter lyckades vi få stopp på ekipaget.

Det var alltså sandning som gällde innan vi kunde fortsätta.

På kvällen gipsade jag väggen bakom soffan, Hustrun spacklade och sedan hjälptes vi åt att

sätta ”caverit” på en liten väggsnutt mot hallen. Det gällde ju att förbereda för lördagen.

Lördag = sovmorgon. Efter frukost åkte jag till Älmsta för att köpa en rörkoppling till

diskmaskinen. Kunde ju inte vara så märkvärdigt att hitta en standardkoppling tänkte jag.

Väl framme vid väggen med kopplingar insåg jag att här erfordrades det hjälp,

ville ju inte komma hem med fel prylar.

Efter en halvtimmes väntan blev det min tur, och jag talade om vad jag behövde,.

Killen plockade fram och skruvade ihop tre kopplingar, sedan var det bara att betala.

Skönt med kunnig personal, detta hade jag inte klarat själv tänkte jag.

Lördag lunch serverades utomhus.

När jag kom hem hade Hustrun målat fuktspärr över diskbänken, samt grundat en vägg.

Själv tänkte jag montera diskmaskinen. Tog fram min nyinköpta koppling för att konstatera

att den var för stor. Faan också, tänk att det alltid blir fel, då var det bara att återvända till
klantskallen som hjälpte mej, fet var han också.

Efter tjugo minuter stod jag i affären igen, kastade mej över expediten och påpekade

hans misstag. Hade tagit med mej slangen till diskmaskinen för att visa att det inte passade.

Jaha sa expediten, då gör vi bara så här, och så skruvade han bort den stora delen.

Nu passar den sa han. Du får tillbaka 58 kronor i kassan.

Helvete, detta har man ju klarat själv bara man tänkt på det. 58 kronor tillbaka, vad kostar

40 min åkande plus bensin för fem mil, förmodligen mer än 58 kronor.

Ja då hade halva lördagen passerat utan att man fått någonting gjort. Tur i alla bedrövelsen

att Hustrun hållit ställningen.

Resten av helgen var det full fart, och jag tycker att vi hann med en hel del.

Spis och diskmaskin är monterade. Väggen bakom soffan är klar, golvsockel samt el är klart.

Hann även med att montera min specialare, nämligen fläckten som skall blåsa upp varmluft

till köket.

Hustrun hann även med en provdisk.

En bensträckare på lördagen.

Nästa helg blir det kakel över diskbänken.

Ha de, vi hörs.

Först och främst skall jag gratta min mor som för exakt hundra år sedan föddes till världen

på ett litet fiskarhemman i Hållnäs i norra Uppland.

Hon flyttade med sina föräldrar, lillebror och Farfar till Fogdö när hon var tio år.

De hade stuvat ner allt sitt bohag, inklusive gris, höns och katt i en fiskeskuta som de lånat,

samt i deras egen lilla fiskebåt. Det är förövrigt efter hennes farfar som jag har fått mitt

”vackra förnamn”, om någon skulle undra.

Hon har berättat många historier för mej om hur det var på ön när hon växte upp.

Hennes skolväg var inte något att leka med precis. Hon fick gå några kilometer till den

norra sidan av ön där hennes kompis bodde, sedan fick de ro över sundet till nästa ö där skolan

var belägen. Om det var besvärligt väder brukade någon vuxen följa med och hjälpa dem att ro,

men för det mesta fick de klara sej själva.

En gång när det blåste väldigt mycket kunde ingen vuxen följa med, då sa hennes pappa

” ta med dej den här om det skulle behövas” och så stack han åt henne sin fällkniv.

När de sedan kom ut på öppet vatten där det sjöade och blåste som mest gick ena årtullen av.

Måste kännas lite läskigt för två 11 – 12 åriga tjejer.

På den tiden hade man pinnar som stack upp ur relingen som höll åran på palts, och det var

alltså en sådan pinne som gått av. De fick försöka driva in mot land med hjälp av en åra,

och sedan gå upp i skogen för att tälja till en ny pinne och knacka ner i relingen.

Jag tvivlar på att det idag skulle vara någon förälder som skulle låta sitt barn klara av sådana
strapatser för att komma till skolan.

Hon berättade även om barnkolonierna som de hade på somrarna, om eldsvådor som de försökte

släcka och om folkilskna tjurar som de blev jagade av. Och även när de fiskade ihop till deras

första radio med kristallmottagare. Lite annorlunda mot vad dagens ungdomar lyssnar på.

På äldre dar bakade hon alltid bröd till sina småfåglar och hon gick omkring och pratade

med sina krukväxter som hon hade på fönsterbrädorna.

Nu är det snart 21 år sedan hon gick bort, så nu är det jag och min familj som håller

ställningarna i vårt paradis på ön. Men jag tror att hon fortfarande går omkring och pratar,

fast med hustruns blommor.

Ha de, vi hörs.

I morgon blir det bilder från vårt kök.