Under de senaste åren med min Hustru har jag ibland vaknat på morgnarna med en ömmande känsla i höger arm och torso. Vid närmare inspektion har jag även upptäckt blånader på den samma. Nu har det uppdagats att det är Hustrun som åsamkat mej dessa skador, genom sparkar och slag under dygnets mörka timmar, p.g.a som hon säger ”att jag snarkar”.

Hon har även genom årens lopp gett mej små presenter i form av snarkdämpande mekaniska prylar. En pryl kommer jag särskilt ihåg, en liten plastbit med en kula i var ände, som man skulle böja ihop och stoppa in i näsans främre del. Denna tingest killade så förtvivlat att jag istället låg och nös hela natten, med ett dåligt resultat som följd.

I går kom hon hem med en kemisk produkt, en snarkdämpande spray med namnet ”silence”, med en smak av mint. Denna produkt var framtagen speciellt för om man råkat få i sej alkoholhaltiga drycker. Så för att det skulle bli så autentiskt som möjligt var jag tvungen att dricka lite vin och öl, samt ta en stadig wirre på toppen. Läste sedan igenom bruksanvisningen och skred till verket.

Först skulle man dricka ett glas vatten innan man använde produkten. Sedan skulle man spraya två gånger och svälja emellan.

Jag monterade på ett medföljande plaströr med en liten sil i änden, förmodligen för att sprida innehållet bättre. Prov sprayade lite i handfatet, och det kom ett genomskinligt dimmoln utfarande.

Gapade stort, förde in röret i munnen och tryckte av. Mitt i prick. Men inte tusan smakade det mint. Snarare hade det en konstig smak av plåt. Men det var det väl värt bara Hustrun fick sova ostört.

Så var det dags för en ny dos. Stoppade in röret igen och tryckte av, men denna gång var det något tjockt klibbigt som landade i svalget. Kollade på röret och där hängde det någon gul kletigt massa.

Påminde faktiskt om fogskum som man isolerar med i trånga utrymmen.

Efter några högljudda ullkningar ställde jag ifrån mej sprayburken för att sova.

I morse vaknade jag utvilad och pigg, gjorde mej i ordning och gick in till Husrtun för att säga farväl innan jag åkte till jobbet. När jag var på väg ut genom dörren hörde jag något och vände mej om, det var Hustrun som tittade upp med en sömndrucken blick och sa ”du snarkade i alla fall”.

Nej, bästa effekten vore nog att hon inhalerade det själv i sina hörselgångar, för denna kletiga massa kan nog utestänga alla förekommande ljud som uppstår i en sängkammare.

Ha de, vi hörs.