Ja nu har hustrun dragit iväg på gympan igen. Fast hon är helt blåslagen på kroppen. Folk kommer väl att tro att det är jag som har misshandlat henne, när hon visar upp sej i sina tunna trikåer. Men jag bär inte hand på min hustru, det är hon själv som inte kan hålla sej på benen. Och det kan Ella intyga.

Hustrun skulle nämligen hänga in en skarvsladd i förrådet i lillstugan i söndags när det hände en liten malör. Ja inte så liten heller, för det var nog ett tungt fall, inte framåt utan bakåt.

När hon skulle backa ut från förrådet körde hon in hela högra benet mellan två trappsteg, (hur man nu kan fixa en sådan sak), ramlade bakåt och landade på det ädlare partiet straxt under midjan.

Ella blev ju orolig förståss, ropade och frågade hur det gick. Efter att hon legat kvar en stund, gått igenom kroppen bit för bit, och försökt att röra på alla leder så mådde hon efter omständigheterna ganska bra, sa hon.

Men hur människan såg ut. Skrapsår på benets framsida, ett stort blåmärka på baksidan och lilla rumpan ska man inte tala om. Fick faktiskt ta ett fotto i går på eländet där bak, men med löfte om att inte lägga ut det på bloggen, och det får man väl lov att hålla. För med den bilden kan man nog stämma blod.

Hon kallas numera inte för Stor Mormor, utan för ”Det stora blå.”

God natt, och sov gott.