Nu har vår kära Alfonz kommit hem igen. Var och hämtade urnan i går. En väldigt liten urna, men han var ju en liten hund också, men det visste han nog inte själv för han var ju rätt kaxig ibland. Det var inte utan att det kom en liten tår när jag satt i bilen med urnan i knät och såg namnskylten.

På hemvägen satt vi på våra vanliga platser, jag körde och Affe satt på golvet bakom passagerarstolen. Allt var nästan som det brukade vara, men bara nästan.

Till våren får han nog följa med ut till landet för att stanna där på någon lämplig plats. Det var nog där han trivdes bäst, när han fick gå omkring som han ville nosa och pinka, samt skälla på alla som passerade förbi. Han var ju en bra vakthund. Ibland på kolsvarta höstkvällar när han och jag satt där ute kunde han börja stormskälla och resa ragg, morra och titta ut genom det låga fönstret vid trappen. Då kan jag säga att man inte var så kaxig.

Om någon undrar om soffmannen dök upp i går, han som skrek

”JAG SKA HA SOFFAN” så kan jag meddela att mannen i fråga inte dök upp.

Är någon förvånad?

Ha de, vi hörs.