Nu är det en vecka sedan som vår lilla Alfonz lämnade detta jordeliv, och saknaden är enormt stor. Någon kanske tycker att det var ju bara ett husdjur, en hund, men när man levt tajt ihop i över tretton år med en hund så känns det enormt tungt. Och särskilt när det blev som det blev.

Vi hade gått och våndas och velat om hur vi skulle göra den sista månaden, och hade nu enats om att han skulle få somna in i lugn och ro och få en värdig avslutning på sitt liv.

Jag ringde till Djursjukhuset Albano och pratade med en jättegullig tjej på eftermiddagen. Affe satt nedanför fåtöljen och jag klappade honom medan jag pratade. Hon berättade hur det gick till, att han skulle få en lugnande spruta, och sedan efter ungefär tio minuter skulle de sätta in en kanyl i det ena bakbenet. Sedan skulle vi få gosa med honom och när vi tyckte det var dags så sövde de ner honom för att därefter ge honom överdosen som gjorde att hjärtat stannade och han slutade att andas. Sedan fick vi vara kvar så länge vi ville hos honom, och när vi ville gå, fanns det en bakdörr ut till parkeringen.

Efter samtalet lyfte jag upp Affe och lade honom på rygg, som en liten bebis över armen. Så har han inte velat ligga sedan han var valp, men nu somnade han och låg och snusade och sov i nästan 45 min. När matte kom hem tog vi det lugnt, vi åt middag och Affe åt en stor portion, sedan satt han och tiggde av oss som vanligt, och han fick ju naturligtvis smaka. Vi plockade undan efter middagen och satte oss sedan och titta lite på tv. Affe var med och låg bredvid matte med huvudet i hennes knä, och blev naturligtvis kliad.

Sedan gjorde vi oss i ordning för att åka iväg. Kom fram till Albano vid halv nio. Jag gick in och skrev på lite papper samt betalade. Beställde även en urna med hanns aska.

Efter en liten stund hade de gjort i ordning ett rum där vi skulle vara. De hade tänt ett ljus samt lagt en fårskinns madrass på undersökningsbordet. När vi suttit en stund kom en kille in för att ge honom den lugnande sprutan. Han frågade efter vikten på Alfonz och vi talade om att de skulle nog ge honom en lite extra dos för han brukar inte reagera nämnvärt på lugnande medel. ( han fick nämligen tre sprutor av vår förra Veterinär innan han somnade, Han är ju inte terrier för inte sa han).

En stund senare kom Veterinären in för att sätta kanylen, Affe var redan då på helspänn och vägrade att samarbeta. Vi fick försöka hålla honom medan veterinären stack honom i vänster framben. Hon misslyckades med första försöket och skulle göra ett nytt försök. Vi tyckte att de skulle ge honom lite lugnande till, men hon ville prova först. Alfons ryckte och slet och ville naturligtvis komma därifrån så fort som möjligt, men vi höll ju fast honom. Veterinären misslyckades även med det andra sticket, och skulle nu ge honom lite lugnande till.

Och nu blev han riktigt groggy så han hade svårt att stå och gå, men sinnesnärvaro nog för att försöka rädda sej. När veterinären också hade misslyckats med att sticka in kanylen i höger framben började måttet bli rågat. Både matte och jag stod och lipade samtidigt som vi försökte hålla honom så att de skulle lyckas med den där förbannade kanylen. Till slut var Veterinären tvungen att hämta en Narkossköterska som skulle försöka. När de kom in i rummet hade vi satt ner Alfonz på golvet, och när han fick se personalen igen försökte han på sina vingliga ben att komma under en stol för att gömma sej. Det var fruktansvärt hemskt att se. Vi lyfte upp honom igen, och han började att hugga efter oss. men efter andra försöket ( femte sticket totalt ) lyckades Narkossköterskan att sätta den rätt. Hade de misslyckats med det också, hade jag tagit hunden med mej hem igen. De sövde ner honom direkt och gav sedan den dödliga dosen så han slapp att lida mera.

Vi lindade in honom i hans filt, en svart med vita tassavtryck, så han hade bara lite av huvudet och nosen som stack fram. Där låg alltså vår älskade Alfonz och stirrade med en tom och besviken blick.

Vår stackars älskade Alfonz fick alltså kämpa i över en timma innan allt var över.

Det värsta med detta var ju att han hade litat på oss till tvåhundra procent i hela sitt liv, och nu när han behövde oss som bäst, så svek vi honom. Det är ju något som vi får leva med resten av livet.

Frustrerade, ledsna och arga återvände vi hem. Här hemma var det tyst så det ekade. Klockan hade blivit mycket så vi gick och lade oss. Det var tomt. Ingen Affe som stönande och bökade mellan madrasserna, ingen Affe som sedan lade sej till ro bakom våra rygga. På morgonen var det ingen Affe som kom ålande mot mej och ville bli lite kliad när klockan ringde.

På eftermiddagen ringde jag till Albano för att tala om vår besvikelse och frustration. Jag hade ett långt samtal med Chefs Veterinären. Jag påminde henne om när de skulle operera honom för två år sedan, istället för att bota var de nära att ta livet av honom, och nu när de skulle ta livet av honom så höll de på att misslyckas med det också. Hon talade då om att hon hade blivit informerad av Veterinären som utförde det hela, på morgonen, och hon var mycket ledsen att det blivit så här, och sa att sådant här kan inträffa. På äldre hundar kan det vara svårt att hitta ådrorna och nackdelen med det lugnande medlet är att blodtrycket sjunker och det påverkar också att hitta rätt.

Det var alltså en ren otur, men då kan man undra varför han inte haft nog med otur när de opererade honom, då allt gick snett.

Nu får vi väl hoppas att han har det bra där han är, och jag tror nog att han har lite förtur att sitta i gammelmormors knä och bli kliad, för att sedan hoppa ner och jaga Morris, eller bli jagad. Leka lite med Tim, tama räven och spräckliga vildkatten och hennes ungar, och sedan har han nog hittat en riktig bra kompis i gamle Snobben.

Sköt om dej Alfonz, och förlåt oss för det vi gjorde.