Nu är det en vecka sedan som vår lilla Alfonz lämnade detta jordeliv, och saknaden är enormt stor. Någon kanske tycker att det var ju bara ett husdjur, en hund, men när man levt tajt ihop i över tretton år med en hund så känns det enormt tungt. Och särskilt när det blev som det blev.

Vi hade gått och våndas och velat om hur vi skulle göra den sista månaden, och hade nu enats om att han skulle få somna in i lugn och ro och få en värdig avslutning på sitt liv.

Jag ringde till Djursjukhuset Albano och pratade med en jättegullig tjej på eftermiddagen. Affe satt nedanför fåtöljen och jag klappade honom medan jag pratade. Hon berättade hur det gick till, att han skulle få en lugnande spruta, och sedan efter ungefär tio minuter skulle de sätta in en kanyl i det ena bakbenet. Sedan skulle vi få gosa med honom och när vi tyckte det var dags så sövde de ner honom för att därefter ge honom överdosen som gjorde att hjärtat stannade och han slutade att andas. Sedan fick vi vara kvar så länge vi ville hos honom, och när vi ville gå, fanns det en bakdörr ut till parkeringen.

Efter samtalet lyfte jag upp Affe och lade honom på rygg, som en liten bebis över armen. Så har han inte velat ligga sedan han var valp, men nu somnade han och låg och snusade och sov i nästan 45 min. När matte kom hem tog vi det lugnt, vi åt middag och Affe åt en stor portion, sedan satt han och tiggde av oss som vanligt, och han fick ju naturligtvis smaka. Vi plockade undan efter middagen och satte oss sedan och titta lite på tv. Affe var med och låg bredvid matte med huvudet i hennes knä, och blev naturligtvis kliad.

Sedan gjorde vi oss i ordning för att åka iväg. Kom fram till Albano vid halv nio. Jag gick in och skrev på lite papper samt betalade. Beställde även en urna med hanns aska.

Efter en liten stund hade de gjort i ordning ett rum där vi skulle vara. De hade tänt ett ljus samt lagt en fårskinns madrass på undersökningsbordet. När vi suttit en stund kom en kille in för att ge honom den lugnande sprutan. Han frågade efter vikten på Alfonz och vi talade om att de skulle nog ge honom en lite extra dos för han brukar inte reagera nämnvärt på lugnande medel. ( han fick nämligen tre sprutor av vår förra Veterinär innan han somnade, Han är ju inte terrier för inte sa han).

En stund senare kom Veterinären in för att sätta kanylen, Affe var redan då på helspänn och vägrade att samarbeta. Vi fick försöka hålla honom medan veterinären stack honom i vänster framben. Hon misslyckades med första försöket och skulle göra ett nytt försök. Vi tyckte att de skulle ge honom lite lugnande till, men hon ville prova först. Alfons ryckte och slet och ville naturligtvis komma därifrån så fort som möjligt, men vi höll ju fast honom. Veterinären misslyckades även med det andra sticket, och skulle nu ge honom lite lugnande till.

Och nu blev han riktigt groggy så han hade svårt att stå och gå, men sinnesnärvaro nog för att försöka rädda sej. När veterinären också hade misslyckats med att sticka in kanylen i höger framben började måttet bli rågat. Både matte och jag stod och lipade samtidigt som vi försökte hålla honom så att de skulle lyckas med den där förbannade kanylen. Till slut var Veterinären tvungen att hämta en Narkossköterska som skulle försöka. När de kom in i rummet hade vi satt ner Alfonz på golvet, och när han fick se personalen igen försökte han på sina vingliga ben att komma under en stol för att gömma sej. Det var fruktansvärt hemskt att se. Vi lyfte upp honom igen, och han började att hugga efter oss. men efter andra försöket ( femte sticket totalt ) lyckades Narkossköterskan att sätta den rätt. Hade de misslyckats med det också, hade jag tagit hunden med mej hem igen. De sövde ner honom direkt och gav sedan den dödliga dosen så han slapp att lida mera.

Vi lindade in honom i hans filt, en svart med vita tassavtryck, så han hade bara lite av huvudet och nosen som stack fram. Där låg alltså vår älskade Alfonz och stirrade med en tom och besviken blick.

Vår stackars älskade Alfonz fick alltså kämpa i över en timma innan allt var över.

Det värsta med detta var ju att han hade litat på oss till tvåhundra procent i hela sitt liv, och nu när han behövde oss som bäst, så svek vi honom. Det är ju något som vi får leva med resten av livet.

Frustrerade, ledsna och arga återvände vi hem. Här hemma var det tyst så det ekade. Klockan hade blivit mycket så vi gick och lade oss. Det var tomt. Ingen Affe som stönande och bökade mellan madrasserna, ingen Affe som sedan lade sej till ro bakom våra rygga. På morgonen var det ingen Affe som kom ålande mot mej och ville bli lite kliad när klockan ringde.

På eftermiddagen ringde jag till Albano för att tala om vår besvikelse och frustration. Jag hade ett långt samtal med Chefs Veterinären. Jag påminde henne om när de skulle operera honom för två år sedan, istället för att bota var de nära att ta livet av honom, och nu när de skulle ta livet av honom så höll de på att misslyckas med det också. Hon talade då om att hon hade blivit informerad av Veterinären som utförde det hela, på morgonen, och hon var mycket ledsen att det blivit så här, och sa att sådant här kan inträffa. På äldre hundar kan det vara svårt att hitta ådrorna och nackdelen med det lugnande medlet är att blodtrycket sjunker och det påverkar också att hitta rätt.

Det var alltså en ren otur, men då kan man undra varför han inte haft nog med otur när de opererade honom, då allt gick snett.

Nu får vi väl hoppas att han har det bra där han är, och jag tror nog att han har lite förtur att sitta i gammelmormors knä och bli kliad, för att sedan hoppa ner och jaga Morris, eller bli jagad. Leka lite med Tim, tama räven och spräckliga vildkatten och hennes ungar, och sedan har han nog hittat en riktig bra kompis i gamle Snobben.

Sköt om dej Alfonz, och förlåt oss för det vi gjorde.

 

Annika

5 januari 2010 13:03

Jag tror nog Alfonz har överseende med det ni "gjorde".
Olyckliga omständigheter rår man inte över.
Visst önskar man att det skall vara lugnt och fridfullt men jag tror er lilla hund hade ett gott och långt liv och det är det som räknas.
Han springer omkring på pigga terrierben däruppe och kommer glatt att vifta på svansen den dagen ni gör honom sällskap.

Minns när jag tog bort min egen Australiska terrier, där blev det såsom ni önskade.
Lugn, harmoni och bara stillhet.
Ingen stress och inget onödigt bråk.
Då hade jag förmånen att personligen känna veterinären som kom hem och tog bort honom i vårat kök.
Hur fint som helst.

Men länge länge hörde jag de där små terriertassarna i huset.
Sakanden är stor efter de små liven.

Allt gott till Er!!

http://acka.bloggagratis.se

 

skogsfrua på Dal

5 januari 2010 14:45

Det var en förskräcklig händelse! Ni gjorde alldeles rätt som ringde och klagade för chefsvetten, det var ovanligt klantigt gjort och jag har aldrig råkat ut för något liknande i hela mitt långa liv med hundar, som av och till måst avlivas. Ens samvete plågar en ibland oförskyllt, ni kunde ju inte räkna med detta! Försök att förtränga och tänk att Alfons nu har det bra och är fri från plågor.

http://barasaras.bloggplatsen.se

 

Eddie

5 januari 2010 15:33

Jag hoppas att denna känsla att ni svek honom avtar med tid! Det finns för många som håller sina husdjur vid liv på tok för länge av enbart egoskäl, det tycker jag är att svika sina djur! Det är ju ett ansvar man tar på sig när man skaffar husdjur, att veta och ta beslutet när det är dags att låta djuren somna in.

Naturligtvis så förstår jag att det var hemskt och jobbigt men jag tycker inte att ni svek honom, och det tycker jag inte att ni ska känna heller.

Känns hemskt att ni fick vara med om detta!

 

Janne

5 januari 2010 15:34

Tack Annika och skogsfrua för kommentarerna. Jag tror också att han har det bra nu när allt är över. Tiden läker ju alla sår heter det ju, i alla fall nästan.
Ha det så gott.
Janne.

 

Janne.

5 januari 2010 15:40

Tack Eddie. Det stämmer det vi pratade om förrut att det är inte bara gullit att skaffa husdjur, det kommer ju en dag då det hela tar slut också.
Janne.

 

Syrran

5 januari 2010 16:51

Kära Lillebror o svägerska. Vilken tragedi. Så fruktansvärt hemskt och behöva se på. Å stackars Alfons. Men jag är helt säker på att han inte anklagar er. Han har fått det inte alla hundar får under sitt liv.
Du sa till mig Janne att du var tveksam till att vi skaffade hund. "Du tycker ju inte ens om hundar" sa du. Men jag har också på bara två år fäst mig vid Tossen. (Alfons var ju inte så förtjust i honom) och jag ångrar mig redan att vi skaffade honom. för den dagen kommer när antigen vi eller han måste gå vidare och det blir inte lätt för någon av oss vet jag.
Men Alfons slipper lida mer och det har ni hjälpt honom med.
Kram Berit

 

Janne.

5 januari 2010 17:42

Tack för kommentaren, storasyster. Ja du ser, man fäster sej med alla djur som man skaffar och det ska väl vara så, men det är ett litet helsike när man måste skiljas från dem.
Stor kram från oss.

 

Monica

5 januari 2010 19:20

Vilken upplevelse man kan bli ledsen för mindre, en avlivning får bara inte gå så snett. Lider med er vet hur svårt det är att ta beslutet, min Zeus fick somna in i mars 12år och 8 månader gammal. Alfonz har det säkert bra där han är nu och vet att ni inte gjort något fel.
Monica

http://ingemix.bloggplatsen.se

 

Janne

5 januari 2010 19:57

Tack för kommentaren Monica. Tror att alla som värnar om djuren förstår vad vi går igenom just nu.
Ha de gott.
Janne.

 

Malin

5 januari 2010 21:51

Fy... Det är så sorgligt, så sorgligt att jag saknar ord... Blir alldeles illamående när jag tänker på vad ni och älskade lilla Alfonz fick gå igenom för en vecka sen. Jag har ännu inte fattat att han inte finns mer för jag kan ju fortfarande så tydligt höra honom när han tassar runt, piper efter uppmärksamhet eller blir så där hysteriskt glad och uppspelt som bara han kan bli. Vilken tomhet ni känner efter honom och vilka hjärnspöken ni har efter det där veterinärbesöket vågar jag inte ens spekulera i!
Stor kram till er och hoppas det blir lättare med tiden.

 

Janne

5 januari 2010 22:24

Tack för kommentaren "Mala". Det känns lite tufft i mellanåt men jag hoppas att det blir bättre ned tiden.
P.o.k
Paqppa.

 

Maria

6 januari 2010 08:45

Det värker i hjärtat när jag tänker på vad både ni och Alfonz fick gå igenom. Och jag kan tänka mig att saknaden känns övermäktig.
Beslutet var rätt och ni besparade honom mer lidande och en jobbig operation, det behöver ni aldrig tvivla på. Sen att det blev som det blev ska ni aldrig behöva lastas för, det var utanför er kontroll.
Alfonz har det bra och han är i gott sällskap och låt hans övriga 13 glada och positiva år överskugga den timmen som var mörk.
Tänk att vi fick ha denna gråa lurviga goshund i hela tretton år och tänk hur många roliga historier vi har om denna Alfonz.
Jag tror att det är så han vill att vi ska minnas honom.

Massor med kramar till er

 

Janne.

6 januari 2010 11:25

Du har säkert rätt Maria, man får tänka på de ljusa stunderna med honom.
P.o.k
Pappa.

 

Eva

6 januari 2010 12:51

Maria, mycket fint skrivet!

 

Sofia

6 januari 2010 17:21

Jag bara gråter och gråter : (
Men jag håller med Maria, man får tänka på de fina minnena annars går man under.
Tänk så många år vi fick med vår supersöta vovve, det får vi inte glömma.

PoK

 

Janne.

6 januari 2010 20:06

Tack för kommentaren Sofia. Det har blivit mycket gråt här också, men vi har även pratat om de glada stunderna. Ska nog berätta lite av dem när det känns rätt.
P.o.k
Pappa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det kommit ett antal kraftiga regnskurar i några dagar. Marken är mättad och det forsar vatten i de gamla spåren efter skogsmaskinerna som härjade här för något år sedan. Jag har tömt regnmätaren så många gånger att jag glömt hur mycket ...

Idag vräker regnet ner utanför vårt fönster. Det är den sista dagen på årets sista sommarmånad, och hösten verkar redan ha gjort sitt intåg. Visserligen behöver vi regn, men man tänker ju som vanligt. Varför ska regnet komma just idag, kan det inte r...

I slutet på Mars hade all snö försvunnit, det började torka upp i skog och mark, solen värmde mot husväggar, blåsippor och tussilago stack upp lite här och var på tomten. Veden som vi fått hämta på min kusins mark var kapad och klyven samt förp...

Nu är sportlovet över och vi har haft förmånen att ha två av våra döttrar med familj på besök i några dagar. Vädret har varit på topp, solsken varje dag med vårkänsla i luften. Vi har tagit flera promenader på isiga stigar och vägar men gud ske...

I måndags inföll ju denna dag och förr i världen när vi alla bodde i Väsby brukade jag leverera en bukett tulpaner till våra älskade döttrar. Men sedan några år tillbaka är vi ju nu utspridda lite här och var så Hustrun tyckte att jag kunde ju ge d...