Jo då, vi tog en rask promenad i vinterkylan på 45 minuter. Det isade i ansiktet och man fick värmeutslag på ryggen, men skönt var det. När vi kom hem tog jag mej ett varmbad. Frågade Hustrun om det fanns något skum, och hon trodde det fanns något gammalt kvar, det spelade ju ingen roll jag är ju själv både gammal och skum så vi skulle nog samsas i samma balja. Och det gick bra kan jag säga.

Jag kröp ner i det varma vattnet med en god whiskey i nypan, ja ja.... förstår att ni är avundsjuka men ni skulle inte ha fått plats. Det är nämligen ett litet kar med bara plats för en karl.

Karlbad på hög vattennivå.

Efter en kvart var jag tvungen att stiga upp. Whiskeyn var nämligen slut.

Därefter bjöd Hustrun mej på en underbar middag, med en underbar förrätt. Det serverades en toast med egen komponerad räkröra och avokado, till varmrätt blev det fyllda laxbitar med vitvinssås potmos och sallad. Och till dessert serverades en ostbricka. Hela middagen åtnjöts till ackompanjemang av Benny Grodmans storband. Vad kan man mer begära.

I dag har jag provat min nya leksak. Hustrun kallar den ”en blomhacker” men i själva verket är det faktiskt en radiostyrd helikopter. Jag kan säga att det är inte så lätt att manövrera den, Har hamnat i Hustruns blommor alltför ofta, och hon blir lika förgrymmad varje gång, fast jag trodde hon skulle vänja sej, men icke. Jag får nog öva lite mera på någon blomfri plats.

Här ser ni den lille rackaren.

Här hovrar den på hög nivå......

För att sedan dyka ner i grönskan. Sorry.

Nu är det snart kväller och jobbar dag i morgon också, ha det så gott.

I dag är det svinigt kallt, som man säger. Har haft både kallsingar, varmsingar och långbrallor på mej, men fryst ändå. I Märsta var det -27 vid sjutiden. Onödigt kallt tycker jag, man har ju faktiskt kunnat krypa in i en frys för att värma sej. Nu är jag hemma för att försöka tina upp lite, innan jag fortsätter att knega.

Hustrun hade tänkt att vi skulle ta en promenad i går när hon kom hem, men ångrade sej när hon klev utanför dörren på jobbet, och jag tror inte att det blir någon i dag heller, möjligen en snabb i så fall.

Undrar just vad det är för temperatur i övriga landet, vore kul att höra hur läget är.

 Vi tänkte åka ut till landet på fredag kväll, hoppas att det är lite mildare då, isen har tydligen lagt sej både i fjärden och en bit ut i havet hörde jag av min kusin Ann-Mari, så det är nog vackra vyer som väntar där ute nu. Blir nog lite bilder att publicera efter helgen.

Ha de gott, vi hörs.

Nu är det en vecka sedan som vår lilla Alfonz lämnade detta jordeliv, och saknaden är enormt stor. Någon kanske tycker att det var ju bara ett husdjur, en hund, men när man levt tajt ihop i över tretton år med en hund så känns det enormt tungt. Och särskilt när det blev som det blev.

Vi hade gått och våndas och velat om hur vi skulle göra den sista månaden, och hade nu enats om att han skulle få somna in i lugn och ro och få en värdig avslutning på sitt liv.

Jag ringde till Djursjukhuset Albano och pratade med en jättegullig tjej på eftermiddagen. Affe satt nedanför fåtöljen och jag klappade honom medan jag pratade. Hon berättade hur det gick till, att han skulle få en lugnande spruta, och sedan efter ungefär tio minuter skulle de sätta in en kanyl i det ena bakbenet. Sedan skulle vi få gosa med honom och när vi tyckte det var dags så sövde de ner honom för att därefter ge honom överdosen som gjorde att hjärtat stannade och han slutade att andas. Sedan fick vi vara kvar så länge vi ville hos honom, och när vi ville gå, fanns det en bakdörr ut till parkeringen.

Efter samtalet lyfte jag upp Affe och lade honom på rygg, som en liten bebis över armen. Så har han inte velat ligga sedan han var valp, men nu somnade han och låg och snusade och sov i nästan 45 min. När matte kom hem tog vi det lugnt, vi åt middag och Affe åt en stor portion, sedan satt han och tiggde av oss som vanligt, och han fick ju naturligtvis smaka. Vi plockade undan efter middagen och satte oss sedan och titta lite på tv. Affe var med och låg bredvid matte med huvudet i hennes knä, och blev naturligtvis kliad.

Sedan gjorde vi oss i ordning för att åka iväg. Kom fram till Albano vid halv nio. Jag gick in och skrev på lite papper samt betalade. Beställde även en urna med hanns aska.

Efter en liten stund hade de gjort i ordning ett rum där vi skulle vara. De hade tänt ett ljus samt lagt en fårskinns madrass på undersökningsbordet. När vi suttit en stund kom en kille in för att ge honom den lugnande sprutan. Han frågade efter vikten på Alfonz och vi talade om att de skulle nog ge honom en lite extra dos för han brukar inte reagera nämnvärt på lugnande medel. ( han fick nämligen tre sprutor av vår förra Veterinär innan han somnade, Han är ju inte terrier för inte sa han).

En stund senare kom Veterinären in för att sätta kanylen, Affe var redan då på helspänn och vägrade att samarbeta. Vi fick försöka hålla honom medan veterinären stack honom i vänster framben. Hon misslyckades med första försöket och skulle göra ett nytt försök. Vi tyckte att de skulle ge honom lite lugnande till, men hon ville prova först. Alfons ryckte och slet och ville naturligtvis komma därifrån så fort som möjligt, men vi höll ju fast honom. Veterinären misslyckades även med det andra sticket, och skulle nu ge honom lite lugnande till.

Och nu blev han riktigt groggy så han hade svårt att stå och gå, men sinnesnärvaro nog för att försöka rädda sej. När veterinären också hade misslyckats med att sticka in kanylen i höger framben började måttet bli rågat. Både matte och jag stod och lipade samtidigt som vi försökte hålla honom så att de skulle lyckas med den där förbannade kanylen. Till slut var Veterinären tvungen att hämta en Narkossköterska som skulle försöka. När de kom in i rummet hade vi satt ner Alfonz på golvet, och när han fick se personalen igen försökte han på sina vingliga ben att komma under en stol för att gömma sej. Det var fruktansvärt hemskt att se. Vi lyfte upp honom igen, och han började att hugga efter oss. men efter andra försöket ( femte sticket totalt ) lyckades Narkossköterskan att sätta den rätt. Hade de misslyckats med det också, hade jag tagit hunden med mej hem igen. De sövde ner honom direkt och gav sedan den dödliga dosen så han slapp att lida mera.

Vi lindade in honom i hans filt, en svart med vita tassavtryck, så han hade bara lite av huvudet och nosen som stack fram. Där låg alltså vår älskade Alfonz och stirrade med en tom och besviken blick.

Vår stackars älskade Alfonz fick alltså kämpa i över en timma innan allt var över.

Det värsta med detta var ju att han hade litat på oss till tvåhundra procent i hela sitt liv, och nu när han behövde oss som bäst, så svek vi honom. Det är ju något som vi får leva med resten av livet.

Frustrerade, ledsna och arga återvände vi hem. Här hemma var det tyst så det ekade. Klockan hade blivit mycket så vi gick och lade oss. Det var tomt. Ingen Affe som stönande och bökade mellan madrasserna, ingen Affe som sedan lade sej till ro bakom våra rygga. På morgonen var det ingen Affe som kom ålande mot mej och ville bli lite kliad när klockan ringde.

På eftermiddagen ringde jag till Albano för att tala om vår besvikelse och frustration. Jag hade ett långt samtal med Chefs Veterinären. Jag påminde henne om när de skulle operera honom för två år sedan, istället för att bota var de nära att ta livet av honom, och nu när de skulle ta livet av honom så höll de på att misslyckas med det också. Hon talade då om att hon hade blivit informerad av Veterinären som utförde det hela, på morgonen, och hon var mycket ledsen att det blivit så här, och sa att sådant här kan inträffa. På äldre hundar kan det vara svårt att hitta ådrorna och nackdelen med det lugnande medlet är att blodtrycket sjunker och det påverkar också att hitta rätt.

Det var alltså en ren otur, men då kan man undra varför han inte haft nog med otur när de opererade honom, då allt gick snett.

Nu får vi väl hoppas att han har det bra där han är, och jag tror nog att han har lite förtur att sitta i gammelmormors knä och bli kliad, för att sedan hoppa ner och jaga Morris, eller bli jagad. Leka lite med Tim, tama räven och spräckliga vildkatten och hennes ungar, och sedan har han nog hittat en riktig bra kompis i gamle Snobben.

Sköt om dej Alfonz, och förlåt oss för det vi gjorde.

Nu är det bara fyra dagar kvar denna vecka. Hustrun trodde att hon skulle tvingas jobba på onsdag också, men det ser ut som hon slipper, och skönt är väl det, när hon jobbade i går. Själv ska jag ju jobba, så det får räcka.

I går var det födelsedagsfest hos Sofia, med min favorit tårta, (maräng med banan.) Stakars Hustrun kunde ju inte vara med, så jag fick tvinga i mej hennes tårtbit också.

I dag var det jag som stod för middagen igen. Det blev rester av julskinkan kan man säga. Jag snodde ihop en potatisgratäng och strimlade i skinkan som var kvar och blandade med purjolök, sedan mycket riven ost utanpå. När Hustrun kom hem skulle hon känna om den var klar, och ropade på mej och undrade varför jag lagt en plåt över gratängen, men det var ingen plåt, det var bara osten som låg stenhård och svart överst. Inte bra, hade missat att lägga folie över maten. Men Hustrun sa mellan tuggorna, att det var gått i alla fall, fast det knastrade i käften på henne när hon tuggade. Var nog bara av ren artighet, skulle jag tro. Nej någon kock blir det inte av mej, det är något som är säkert.

Nu har hon kutat iväg på något nytt elände, kallas tydligen för ”yoga ”, så hädanefter när hon kommer hem så ska hon väl att sitta med benen i kors och rabbla nån jädrans ” mantra” så man inte får en syl i vädret. Det är inte lätt alla gånger, men som man bäddar får man ligga, heter det ju.

God natt, och sov gott.

Här är födelsedagsbarnet med sonen Ville.

Var in och läste lite på ” Skogsfruns ” blogg där hon berättade om sin första lägenhet i Masthugget på 60- talet. Det blev en liten nostalgi tripp även för mej, och jag började tänka på vår första lägenhet.

Det var en ”tjänstebostad”, en etta på ”Söder” i Stockholm. Närmare bestämt på Götgatan 77 , snett över ”Söderbio”. Det var ett ruffigt och slitet hus med en skamfilad fasad, en bred sliten stentrappa som ledde upp till de olika våningsplanen. På en trappa låg det en riktig ”krökar kvart”, lägenheten hade en hög sliten spegeldörr, där den ena spegeln var inslagen lite då och då, förmodligen för att ägaren inte öppnade, och det luktade gammal fylla på hela våningsplanet.

På plan två hade vi våran lägenhet. I farstun, alltså i trapphuset fanns det ett gammalt isskåp som hade blivit kvar. Det var som en liten kommod i trä där hyllorna var klädda med sinkplåt. Här fick alltså hyresgästerna dela på utrymmet för mjölk och grädde och allt annat som de ville ha stå svalt. Undrar om det blev osämja någon gång.

Vår lägenhet bestod alltså av ett vardagsrum / sovrum med en uttjänt kakelugn, ett kök med gasspis och en kran med rinnande kallt vatten. En avlång hall med en garderob i slutet, som var omgjord till toalett. Det var en toa med en ”ändring” i trä, och utan lock. Tanken satt uppe vid taket med en kätting hängande på sidan för spolning. Takhöjden låg på ca: 4 meter i hela lägenheten.

Fönstren var rundade upptill och påminde om kyrkfönster, och det gick åt hur många meter som helst när blivande Hustrun skulle köpa gardintyg. Möblerna var ett udda hopplock från föräldrar, utom en ny grön bäddsoffa för 900 kr. som hustrun köpte av sparade pengar.

Det var vår första lägenhet, och vi tyckte det var så fint.

Kom just att tänka på en lucia natt när vi bodde där. Några studenter bodde i lägenheten över oss och de hade en högljud fest, de var förmodligen lediga dagen efter men det var ju inte vi, så framåt tretiden på natten härsknade jag till, fick tag i ett kvastskaft, drog fram soffbordet och ställde en stol på det. Klättrade sedan upp med fara för mitt eget liv och dunkade skaftet i taket. Resultatet var inte väntat kan jag säga. Skaftet gick rakt igenom och det haglade ner putsbruk och annat bråte på mej och på golvet. Lite pinsamt blev det, men festen fortsatte.

Ha de, vi hörs.

Nu har vi kommit hem efter ett mycket lugnt och trevligt nyårsfirande på Sofielund. Goda frukostar, fina promenader och skönt bastubad, i kombination med god mat och dryck. Vad kan man mer begära. Ett ställe jag varmt kan rekommendera.

Innan vi åkte hem var vi ut till ”lägret” och kollade av läget. Jag skottade bort en plogvall så vi fick in bilen, Hustrun var inne och fixade lite. Vi hade nog stannat kvar om inte Hustrun varit tvungen att jobba på söndag.

Det hade kommit mindre snö där ute än på Väddö. Havet såg oroligt ut och det var ingen is varken i fjärden eller i havet, himlen var grå som om det väntades oväder. När vi sedan åkte hem passerade vi f.d Mobergs nedbrunna hus, två skorstensstockar var det enda som återstod av huset, såg nästan lite spöklikt ut. På vägen hem stannade vi till hos Jocke och Malin, de hade kaffebjudning för systrar med familjer, så vi fick träffa alla barnbarnen igen. Trevligt. Sedan återstod den sista biten hem.

Men jag kan säga att det var med en viss bävan vi kom hem till lägenheten. Vi packade upp allt och satte oss i soffan. Här var sej inte alls likt. Så vansinnigt tyst, ingen Affe som hoppade upp bredvid en i soffan, ingen Affe som satt framför en och ville bli kliad, när man satt på muggen, inget trippande steg hördes, inga ögon som stirrade på en och påminde en om att vi skulle gå ut och nosa av omgivningen innan middagen. Tänk att en sådan liten hund kan lämna ett så stort hål efter sej.

Lite bilder från Väddö.

Här väntar en sammanbiten värd på en långprommenad.

Gårdens fina jordkällare.

Baksidan av gården ser rätt trevilg ut den också.

Småfåglarnas matplats i skogen.

Lunchen är serverad.

Middagsbordet är dukat.

12- slaget närmar sej.

Här skickar vi upp Freddes tysta raketer.

De for högt upp på natthimlen och man kunde se dem länge.

Snö på marken, men havet ligger öppet och grått.

Den mesta snön hade nog hamnat på trappen till kommandobryggan.

Havet ser inte så badvänligt ut precis.

En vintrig vy tagen från Kolskärsbron.

En blek men vacker sol på nedgång.

God natt och sov gott.

Vill härmed gratta vår yngsta dotter Sofia på hennes stora dag.